Förlossningen del 2

Lowa kommer till världen…

Väl framme så svor jag lite över att det återigen var såna ”släktnissar” som hängde därutanför (låt oss gravida och födande vara i fred och kom gärna och hälsa på – SEN) ..Men men, skt i det, in och in på ett rum med ny CTG kurva och lite prover..Såg bra ut och var då, 23.00, öppen 3 cm…Jag hade ingen direkt reflektion över det utan tänkte bara snabbt – okej, om jag tänker negativt 0,5 cm i timmen, ja då är hon iallafall ute imorron förmiddag, OK jag godkänner datumet i huvudet och så knackade det på dörren…

In kommer två barnmorskor, men mitt i en värk så jag blundar till den är över och så tittar jag upp – kändes då ungefär som att jag satt på crewrummet på arlanda..Ljus blåa rockar (tänk lite 50tals sjuksyster), svarta strumpbyxor med rand mitt på vaden bakom, svarta stilettklackar, stora glitter örhängen och lösögonfransar (nyårsoutfit även bland barnmorskorna på förlossningen). YES! Tänkte jag, perfekt, ingen tråkig tant (även om tanter kan vara bra!!) så kändes detta heelt perfekt!! In på sal 6 och barnmorskan gjorde direkt upp en plan. Det gillade jag,  vi skulle avvakta en timma och sedan kolla om det hade öppnat sig mer- annars skulle vi sätta ett dropp och se till att det höll i sig i en bra takt fram till 10 cm..Perfekt, inga mes o vänt fasoner och nu var vi här och nu var det Rock n Roll som gällde – gillade hennes resonemang. Vi kom in på rummet runt 23.30 så hon frågade rätt omgående om vi ville ha lite cider att skåla med till tolvslaget…Jätte mysigt, vi såg inga fyrverkerier men jag satt på en pilatesboll och hoppade och älsklingen satt på en stol…Nåt man aldrig kommer att glömma tror jag..

En timma gick och det hände inte så mycket. Fick lära mig andas i lustgasen, som passade mig perfekt. Jag fick koncentrera mig på ngt och så fick man en härlig liten fniss känsla och känslan för tid försvann helt. När de sedan sa att det hade gått en timma så var jag rätt förvånad, men tur var väl det iallafall…Det jag hade läst innan om lustgas var att det var rätt svårt att veta hur man själv skulle reagera, må illa, spy eller domna bort, men jag är GLAD att det funkade såpass bra för mig..Bara in och andas, och så intalade jag mig själv att det fungerade – återigen, tankens kraft..Så in i dimman, memorera crossfitworkouts och fnissa lite – jag tyckte verkligen jag lät som en gammal gubbe på rösten…Älsklingen sa att jag pratade jätte sakta också – men det gjorde jag ju bara för att jag trodde att jag pratade jätte fort – så då kände jag att jag var tvungen att slå av på tempot för att de andra skulle höra vad jag sa..Efter nästa undersökning 01.15 så hade det fortfarande inte hänt något – och då hade ju BM gjort en plan att då skulle det sättas in värkstimulerande dropp timman efter för att få det att hända nånting..Ingen anledning att ligga och vänta och pinas i onödan.02.10 Kanon, in med skiten i handen och jag med min spruträdsla kände det inte ens (hon hade ju klok som hon va haft emlakräm på i 2 timmar, tack och bock för det!!). Jag minns att jag tänkte att okej – nu är det främmande medel i min kropp, gillar inte den tanken men va fasiken, ungen skall ju ut!!!!

Nästkommande timma börjar det göra riktigt ont, runt 03.15 hade det öppnat sig till 4 cm och lustgasen hjälpte inte längre mot värkarna, det var däremot helt lugn däremellan..De frågade flera gånger om jag inte ångrat mig kring EDAn, men nej, jag skulle hålla ut…Dock så tror jag BM kunde läsa mig rätt bra, bara kort därefter så kände jag att NU vill ja ha bedövning, inte om 10 minuter utan NU NU NU. Jag var oxå helt övertygad om att narkosnissen i princip redan va i rummet då – men enligt älsklingen tog det ungefär 15 min innan hon kom – TACK till lustgasen som tog bort tidsperspektivet!!!! In med bedövningen, kändes absolut ingenting – tack emlakrämen eller bra narkosläkare för det..

Värkarna försvann, men då kom det berömda soptunnestora trycket nedåt..o ja, det kändes ungefär som att en soptunna fastnat i magen..Här hade det öppnat sig till 6 cm..Den fantstiska barnmorskan började prata om att nog fasiken ska bebisen ut innan vi går hem 07…yes, tänkte jag, då är det bara typ 2h kvar. Jag hade själv önskat o slippa ligga ner längre stunder på rygg – jag ville ha det så aktivt som möjligt, så jag alternerade mellan att ligga på sidan som var en rätt behaglig ”vilo” ställning till att sitta på pallen med älsklingen som ryggstöd – att det var lite tungt för honom eller att han fick några armbågar rakt i låret – ja det fick han ta!! Väl på pallen frågade BM om hon skulle ta bort kanten som var det enda som var kvar till fullt öppen…Det skulle göra rätt ont – men kunde skynda på det oerhört…Ok, go for it!! och det var ungefär det mest smärtsamma genom alltihopa…men 7 sekunder av dödssmärta, det kunde jag ta..För direkt efteråt så kändes det som att hon verkligen var på väg ut..Upp ett tag i sängen igen (robotliknande med femtioelva slangar i och runt mig) för att få börja krysta..Starka magmuskler är här en fördel..Man måste liksom andas och inte andas och spänna magen samtidigt – inte så lätt!! Efter ett tag när det inte hände så mycket – fortfarande såg allt fint ut med lillan så kände jag att jag måste tänka logiskt och jag tror då att jag sa att jordens dragningskraft måste funka – upp på pallen igen…Vet inte exakt va klockan va då men ungefär 06.30 tror jag…Okej, sista jobbet kände jag – barnmorskan sa någon träningsterm men jag kommer inte riktigt ihåg vad hon sa exakt – mer än att jag tänkte att fasiken var rätt hon har i det, plus att jag också tyckte synd om henne som var tvungen och halvligga på golvet (tur att hon då hade tagit av sig stilettklackarna)!!

Jag började höra talas om att det nu snart måste hända nånting annars måste de hjälpa till lite – AAAALLLLDRRRIIIGGG i livet tänkte jag, ut med bebisen skall jag fixa själv, sket lite i värkarna ett tag och tänkte bara ut ut ut i huvudet, några minuter senare fick en vad som kändes som 1000 årig paus på ca 1 min då ingenting hände. Det satt bara fast!! Då hör jag nån säga att nu kommer Britt!!! What? Vem är Britt? Min unge skall inte heta Britt… 2-3 sekunder senare kom jag ju på att det var min barnmorska som jag haft på sjukhuset sista 3 månaderna..Helt sjukt konstigt – att hon kom in, precis då och ”skulle ta över” – men nej, här skulle det inte tas över nånting för vid nästa värk, typ 10 sekunder, 06.47 den 1 Januari 2011, senare så var hon ute, PLOPP sa det verkligen och det enda jag såg var två JÄTTE ögon som bara stirrade på mig och Micke…Det var helt oroligt, inget skrik, inget pip – ingenting, bara två jätte ögon!! Mitt i allt ville jag ju ha kameran så den bad jag om, medan BM fortfarande satt med Lowa på golvet så fick jag kameran och började fota…*skrattar*…smärtan försvann med andra ord rätt snabbt!!!! Fick några jätte fina bilder, kommer ihåg att jag tyckte att zoomen var lite långsam till och med…!!! Britt fick klippa navelsträngen, och det var återigen så himla konstigt, hon jobbar bara 50 % på förlossningen och hur många jobbar inte där – och hur många förlossningar är det inte varje dag? Vad är chansen att hon skulle jobba just första Januari och komma in typ 30 sekunder innan Lowa kom ut och att det var just oss som hon fick som dagens första ”patient”. Ödet som vanligt – jag tror på det!!! Så det var lite extra speciellt för mig!! När BM gått iväg för att torka av lite, då jag absolut inte ville ha någon blodig bebis på mig så skulle jag resa mig upp, då pluppade moderkakan ut – perfekt va det första jag tänkte – NU är det över!!!!!!

Här är den, första bilden jag tog!!

Upp i sängen på lite skakiga ben, mest av träningsvärk (trots att jag suttit på en liten målarpall bara några veckor innan och målat halva lägenheten så är man ju inte lika vig som man va för ett år sen direkt!!!) Micke och Lowa fick mysa lite och jag fick vila och svettas svettas svettas!! Shit vad jag var varm!!Fick halvpanik av en febertopp på 38,5, men det botades med lite medicin.. Jag skulle ta mig till duschen, kommer inte ihåg om det var före eller efter fikabrickan (som förövrigt var suuupergod) och inne i duschen svimmade jag rakt in i kaklet med pannan o vaknade halvt över handfatet!! Det var ungefär det mest dramatiska under hela förlossningen – fick åka rullstol tillbaka!! *skrattar*..

Jag tror jag helt enkelt fick en drömförlossning. NEJ det var ingen spaupplevelse det kan jag inte påstå – smärtan, ja den var outhärdlig MEN om man lyssnar på BM som förhoppningsvis vet bäst så går det att få bort smärtan till en viss del. Ungen skall ju ut – och det kan man ju räkna ut med lilltån att ja, det kommer göra ont, men vet du – det fixar man, på något jäkla konstigt sätt!! Jag kan förstå folk med långdragna förlossningar att man blir helt yr i bollen av all smärta..men det gäller nånstans att hitta inåt, ta en värk i taget och VILA emellan…Jag är väldigt tacksam för så underbar BM och undersköterska, och min älskling såklart..också tacksam för att det var nyårsnatt så att det inte var så många inlagda (de hade bara oss att ta hand om den natten!) och att de var inne lite då och då, som jag önskade, men också att de visste redan innan vad som skulle ske kändes det som och att de kunde guida samtidigt lyssna på mig vad jag ville och inte ville – och var lika snabba på att vara med på noterna när jag ångrade mig – och då gick det SNABBT vill jag lova…

En fantastisk upplevelse, idag 6 dagar senare så är jag i princip återställd.  Hade lite ont i ryggen och baksida lår till dag 4 ungefär…men kär och hederlig träningsvärk har jag ju tjajat om i nio månader att jag saknar för att jag inte kunnat träna tillräckligt hårt så därför klagade jag inte mer än nödvändigt!! Jag är helt enkelt supernöjd över min kropp – så jääääkla stark den var och så stark den är nu efteråt och återställer mig mer och mer för varje dag…

Hur kroppen känns och beter sig det kommer i ett senare inlägg…Det här var iallafall mina egna ord om hur Lowa kom till världen, inte förfinat eller förbättrat, bara egna tankar och reflektioner med lite hjälp av älsklingens goda minne oxå!! Hoppas ni som har detta framför er får en positiv bild, snöa inte in er på alla ”hemsk histiorier” som jag gjorde – det kan faktiskt gå ”bra” oxå och om det inte gör det så finns det superduktig personal som gör allt för att du och bebisen skall ha det bra!!! Våga lita på din kropp, den gör jobbet!!

Tack min älskling för att du alltid är vid min sida!!!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s